Lägerikonen Matt Drudge? Det är verkligen en takeaway från det tredje avsnittet av Impeachment: American Crime Story (Inte att tro). Som spelad av komikern Billy Eichner barn hemskt of Internet muckraking är målad som en posör, en (eufemistiskt) flamboyant, självmedvetet självutformad hårdkokt reporter vars persona härstammar lika mycket från kärleken till Golden Age of Hollywood och dess främsta skvaller Walter Winchell som den gör från hans höger- lutande politik eller någon egentlig affinitet för journalistik. Här är han föregångaren till en miljon nätdubbar i fedoras, löser agg och pratar skit. Han råkar bara vara en viktig figur i en komplott för att ta ner USA:s president, är allt.
post credit scen wandavision
Det finns en känsla av att trycket byggs upp i det här avsnittet. I takt med att Bill Clintons peccadillos blir mer och mer uppenbara – hans sekreterare Betty Currie (Rae Dawn Chong) är smärtsamt medveten om vad som händer med Monica bakom hans stängda dörrar – börjar hajarna, dvs hela högerns meddelandemaskin, lukta blod i vattnet. Till stor del på grund av att kompisen kastas in av Linda Tripp, som inte kan hålla munnen stängd eftersom att öppna den ger henne den uppmärksamhet hon längtar efter. Men det är också på grund av en hel stugindustri, befolkad av sådana som Drudge och Ann Coulter och Susan Carpenter-McMillan och Laura Ingraham (Kim Matula), som är bundna och fast beslutna att ta presidenten ner oavsett vad. En relativt okomplicerad reporter som Newsweek Michael Isikoff befinner sig i själva verket som ett instrument i deras händer när han inte direkt röjas av Drudge, oavsett hans högtänkta uppdrag att ställa de mäktiga till svars.
Det roliga är det Amerikansk brottsberättelse showen är inte över den typ av skvaller som karaktärerna i Amerikansk brottsberättelse är så fixerade vid. Coulters osäkerhet om hennes alma mater är till exempel väldigt rolig, liksom hennes påstående att den praktiskt taget identiska förståsigpåaren Ingraham i hemlighet är gay, ett påstående något som stöds av Ingraham som refererar till en golfkompis från Palm Springs.
Så vad gör Amerikansk brottsberättelse tror är sant angående presidentens sexuella (fel)beteende? Det är lite oklart, kanske avsiktligt. Lindas relativt godartade möte i korridoren med Kathleen Willey i piloten verkar utesluta Willeys anklagelse om att hon blivit överfallen. (Det var verkligen inte så hon formulerade det på den tiden, även om det inte nödvändigtvis betyder att det inte var fallet.) Men en oväntad kyss från din chef är trakasserier hur du än delar det, och överlag verkar Kathleen vara en mycket mer pålitlig siffra än vad Linda gör. På samma sätt är Paula Jones, som i slutet av avsnittet avvisar Clintons förlikningserbjudande, målad som alldeles för naiv och ärligt talat för dum för att koka ihop sin berättelse ur helt tyg. Men påverkar den ogillande närvaron av hennes idiote man, eller den febriga anti-Clinton-glöden hos hennes rådgivare Susan Carpenter-McMillan, hur hon berättar den historien, från början till nu?
Sedan är det frågan om Clinton och Lewinsky, seriens hjärta. Monica framställs som pladask och ur sitt djup, vilket är vettigt. Clinton är en svårare figur att räkna ut. Han verkar uppriktig i sina kamper med otrohet och sina känslor för Lewinsky, för att inte säga något om hans raseri över hans pågående juridiska problem. Men skulle det inte vara precis som ett seriellt sexkryp att använda sitt kvarvarande samvete och sina paternalistiska känslor för en mycket yngre kvinna för att stärka sin egen självbild som en plågad men i grunden rättvis man? Jag tror att det finns ett sätt att köpa showens skildring av Clinton, hämtad hem av en fin och stålsatt framställning av Clive Owen, och tycker fortfarande att det han, den mäktigaste mannen i världen, gjorde med en praktikant var oförlåtligt.
Linda Tripp är däremot lätt att få grepp om. Hon vill betyda något, säger hon om sin före detta vän Kathleen. Det är väldigt sorgligt. Detta är naturligtvis Lindas egen historia. Kathleen själv säger lika mycket: Du älskar det här, säger hon till Linda. Du älskar dramat. Du älskar att ha en Newsweek reporter kom förbi ditt skrivbord och säger till honom att du inte tror mig och på något sätt handlar det om dig. Varför? För i ditt eget liv finns det absolut ingenting. Kathleen har verkligen Lindas nummer; Jag menar, shit, hon skriver om Kathleen med reportern Michael Isikoff främst som ett sätt att avvärja besvikelsen över att inte kunna ge Major pappa stjärnan Gerald McRaney en turné som hon hade planerat. Hon måste flyga nära solen annars känner hon sig inte levande.
vilken tid kommer dallas cowboy-spelet idag
Så hon får Isikoff att använda kodnamnet Harvey när han kontaktar henne. Hon arrangerar möten utanför anläggningen, inklusive ett JFK Möte vid en parkbänk. Hon ljuger utan ansträngning att han är hennes kusin när en Washington Post reporter stöter på dem. Hon fortsätter antyda en mycket större historia än Willey eller Jones utan att nämna namn (ännu). Hon dödar bara tid tills hon kan infoga sig själv i planetens centrala storyline, Andrew Cunanan-stil. Hon behöver inte vänta länge.
Sean T. Collins ( @theseantcollins ) skriver om TV för Rullande sten , Gam , The New York Times , och var som helst som kommer att ha honom , verkligen. Han och hans familj bor på Long Island.